Berättelsen om Sperens

Det hände sig på 1800-talet, att en bondson vid namn Jöns Nilsson tack vare sin begåvning och fallenhet fick läsa hos klockaren.
     Att läsa betydde att studera latin, hebreiska, engelska, svenska, franska, tyska, geometri, musik, välskrivning och retorik (tänk vilka klockare det fanns på den tiden).
     Och eftersom ynglingen visade briljans, läshuvud och iver så kunde han få ta sig ett extra efternamn.

Jöns Nilsson från Långaröd socken i Skåne funderade. Han kände hopp. Han ville förmedla hopp. Sperens betyder på latin: ”den som hoppas”. 

Jöns Nilsson Sperens och hustrun Maria Sophia hoppas på en ljus framtid i Norrköping. De välsignas med fem barn, Jöns är predikant i baptistförsamlingen och missionär i själ och hjärta, skomakare med hoppfullt handlag, talar sex språk flytande, en uppskattad hoppets apostel.
     Sonen Josef blir sedermera Monicas farfar.

Längtan efter att förmedla hopp och att själv i grunden ha en hoppfull inställning är viktig även för Monica. Namnet Sperens bärs med stolthet.